Om lycka
Klockan är sju, det är en måndagskväll i första halvan av mars. Det regnar ute och världen är sådär mörkt grå som den bara kan vara i november och mars. På rätt sida om fönsterglaset sitter jag, ensam i min lägenhet, väntandes på ljusare dagar och bättre tider. Jag stirrar ut på regnet, tar ett andetag, bludnar och önskar mig lite lycka, bara någonting, vad som helst.
Då ringer telefonen. Det är ett, för mig, okänt mobilnummer och jag bestämmer mig för att, mot min vana, svara.
I andra änden hörs en mansröst. Den berättar att min port är låst. Min puls stiger lite och jag skyndar mig ner för trappen. Väl nere i entrén möts jag av den mest fantastiska syn, jag i det ögonblicket, kunde tänka mig.
På andra sidan glasdörrarna i porten står en man med tjusigt brunt, lockigt hår (han påminner lite om Erik Haag), en trevlig syn bara det men som för att göra hela världen underbart fantastisk har han med sig två överfulla matkassar. Till mig. Fnissig av lycka tackar jag och kliver in med mina kassar i hissen. Jag önskar att hissen kunde gå lite fortare.
Väl inne i lägenheten får jag äntligen packa upp påsarna. Jag är som ett barn på julafton och fnissar högt för migsjälv. Mitt hem är fyllt av mat.
Det. Det är var jag kallar lycka det!
Kommentarer
Trackback
.gm&h=302&w=455&sz=33&tbnid=AD6qVE8siRxtWM:&tbnh=85&tbnw=128&prev=/search%3Fq%3Derik%2Bhaag%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=erik+haag&usg=__Uol4sO1tFkWpXNICvYQzGEd3zeU=&sa=X&ei=Ey6gTd_PDoeLswajkbiHAg&ved=0CCYQ9QEwBA){kind=link}